Det var med största respekt för elementen som TT drog iväg mot Uppsala. Snön piskade ännu den karga västgötaslätten och vinden slet i tackel och tåg. Färden gick ändå med fröjd och gamman. Detta var den första event som TT kunde ställa upp mangrant på. Några få hade visserligen varit på Stork föregående höst men de var inte tillräckligt många för att räknas helt. Dessutom var detta den första turen med Kilt. Färden gick via Max i Örebro över Köping, ASEA-staden västerås och...

Vid Litslena, där vägen gjorde via en rondell avvek kraftigt åt vänster, stod en märklig man och sålde kokosbollar. Undrar om han hade många kunder i yrvädret. Vid Skogstibble gick det någorlunda anständiga vintervädret över i fullt snökaos. Detta hade ingen riktigt räknat med trots varningar från arrangörer.

Väl framme i Uppsala konstaterades samtliga orkestermedlemmar att Kilt och knähöga strumpor inte var riktigt helt hundra outfit i 25 cm snö. Inte i 35 cm snö heller för den delen. Detta bekom dock inte de djärva som började med ett mycket våldsamt och ganska orättvist snöbollskrig. Vem segraren blev kommer länge att tvistas om, men det var i alla fall Dan som gömde sig först. Så kom då fredsduvan, i form av en vän Uppsalastudent som låste upp skolan. Så fick TT värma sig både invändigt och utvändigt (vad nu det ska betyda (Spritintag så klart)). Efter nervarvning, strykning, groggblandning och ett par öl så tog sig TT ner till SNerikes Nation där Brunk skulle avnjutas. Viss förvirring kunde noteras men snart stod det klart att detta skulle bli synnerligen trevligt. TT skulle emellertid få spela mycket sent. Detta innebar en stram balansgång. Inte se för många band på det att man må sänka självförtroendet och inte dricka för mycket sprit på det att man inte kan prata (Markus...)

Det fanns två scener på SNerikes, en övre med elförstärkning och en nedre för mer unplugged. Där skulle TT spela, under trappan. Men i väntan på detta så förflöt man vida omkring. Här inhandlades också TT:s första medaljer. Det tar sig. Ack vilken kväll! Där trängdes Hornboskap med Kruthorn, där möttes Altsaxofoner och Sousafoner, där åts lasagne och oliver och där köpte Markus och Patrik cigaretter. Där kutades runt som yra höns och i ett glädjefullt och rätt spritpåverkat rus förflöt kvällen. Så började då tidpunkten närma sig när TT faktiskt SKULLE spela. Nervositeten spred sig genom huset. Hur skulle det gå? Vilka var vi? Var kom vi ifrån? Varför hade ingen hört oss innan? Skulle en höna sätta på sig kondom och gå på bordell frivilligt? Har någon i TT onanerat i en Hangglider?

Innan någon hann besvara ens den sista frågan var TT på plats och inledde sitt gig. Under detta gig konstaterades att TT inte har några namn, förutom trummis Patrik och Blondis John, men också att vi spelade ett flertal gamla franska skillingtryck som Hot Stuff och Eye of the Tiger, för att inte säga för mycket. Kristoffers arrangemang firade stora triumfer och det är inte för mycket att säga att vi var bäst just då. Vi lämnade efter oss en skrikande hop som ville ha mer. Detta kan i för sig berott på att vi var klara tidigare än beräknat. Men för krönikörens del var det endast fråga om folk som avgudade TT. Eventuella tvivel på vår förmåga var som bortblåst och på stående fot fick vi inbjudan till SOF, studentorkesterfestival i Linköping i Maj.

Nu när giget var klart vidtog festen. Åter gav Markus och Patrik sig ut i stadens virrvarr för att köpa cigg. Att Kilt är en exotisk klädsel i Uppsala kunde konstateras på folkets kommentarer. En å annan valde att, den hårda vägen, avgöra om TT körde den äkta skottestilen under kilten. Det var väl inte alla som vågade, men jag kan säga att någon inte bangade och att någon inte blev besviken av det hon fick se. Och med tanke på att hon inte fick se några är det ganska imponerade. Den efterföljande vickningen var full av sång och allvarliga disskussioner om vad det egentligen var i krovgrytan. Frågan är om det var korvgryta överhuvudtaget. Nå, kvällen var sedan länge natt och i fröjd och gamman och en rätt rejäl vilsekörning tog man sig tillbaka till skolan för nattvila.

Dagen efter vaknade man upp efter det värsta snöfallet i Uppsalas historia. Nåja. Den här vintern i alla fall. Nu var det 45 cm snö, synnerligen opassande i Kilt. Det enda tecknet på att man faktiskt körde på en väg var raderna av hus längs sidorna. Och inte ens det var helt säkert. Detta skulle några sent glömma. Beatrix, Judith och Anka ville se Uppsala. Två självvalda guider hade anmält sig. Den ene som vill vara anonym tyckte att Uppsala högar var en bra idé. Halvvägs dit, då man kunde konstatera att man inte såg handen framför sig, insåg den anonyme att det inte var en bra idé. Så man vände. Inte heller kunde man se vägen framför sig. Inte heller kunde man se var vägen slutade och diket började. Så man körde fast. Och där satt man. Snön föll retligt på den arme chauffören som bara blev vitare och vitare i sin kilt. Och passagerarna blev bara muntrare och muntrare. Passande nog så plockade den andre guiden, som dessutom är en framstående DJ, fram sin skivsamling och gladde alla med musik. Give it up och the Scotsman song. De ansågs synnerligen passande till anonyms försök att bemästra situationen. Nanananananananananana. Baby give it up, give it up. Baby give it up. SÅ kom äntligt räddningen då snösvängen drog loss bilen. Efter detta blev det ingen guidning före frukost. Efter frukost gick man en sväng genom studentkvarteren. Åsgränd, Gustavianum, Carolina rediviva, Universitetet, Uppsala Domkyrka, Gunillaklockan, Botaniska, Slottet. Allt passerades och kommenterades på knagglig engelska. Det är inte så lätt att förklara att man utförde obuktioner och kanske till och med operationer inför publik på gustavianum när man inte har full koll på orden. Men det hade äntligt klarnat upp. Den stärkande frukosten hade gjort gott i mer än ett avseende och det var äntligt ett gott fotoväder. I strålande solsken skådade man från slottsbacken ut över Uppsala. Men ack vad Bore var lömsk! På återvägen begynte det åter snöstorma. Och icke kunde kyrkan användas som fristad ity där var gudtjänst! Istället bar det hemåt. Man närmade sig åter Litslena. Stod försäljaren där? Givetvis. Denna gång stannade man till och det köptes kokostoppar. Styrkta av detta drog man sig åter hem och snart var man åter i det trygga Skövde.

• Citat: Vi har en trummis i alla fall. Han heter Patrik och han sitter längst bak. Vi har en blondis också, han heter John. Resten är Halvpolacker. (Mellansnack)
• Pryl: Medalj (Vår första!)
• Öl: Dans dynamiska
• Låt: Högt i ett träd
• Klädsel: Halmhatt, käpp och nätbrynja. (Kruthornens herrbalett)